 |
|
2003-02-20 |
Över stora delar av Lianefjället kan man hitta
kvarnstenar och huggrester från kvarnstensbrytningen.
Brytningen har haft en utbredning från Buterudstjärnet i norr ner till
Grönhult.
Brytningen har är dokumenterad från 1700-talet och hade troligen sin största utbredningen under 1800-talet. I Dalslands Hembyggden från 1935 finns en utförlig artikel om kvarnstensbrytningen. Se nedan.
Du kan komma till fina områden om du går upp till
Buterudstjärnets södra ände. Passera torpet Eke. Följ körvägen sydöster
ut. Följ färgmarkeringen mot Erve. Här kommer du in i ett stort
brytningsområde.
Ett annat ställe att besöka är från vägen utefter Lillesjön.Där bäcken
rinner under vägen finns en skogsväg upp på fjället upp mot kraftledningen.
Har finns stora områden där man högg sten. Utefter den södra körvägen
ligger också en stor kvarnsten som tappats när den skulle köras ut från
fjället.
Om
kvarnstenbrytning i Skållerudsboken
1768 pantsatt Lars Hindriksson sin del
av Korserud till Upperudsbruk. I ett besittningsintrument från pantsättningen
står: ”Var även på ägorna stenbrott till kvarntsenshygge på det så
kallade Korserudsfjället, var av Lars ibland betjänte sig.”
Bönderna i Korserud fick inte hugga fler kvarnstenar än med ”tvenne personer på tredjedels hemman” mot fem dalers böter om bestämmelserna överträddes.
Skållerudsboken sid 362
”Hos mig, haver
Geshworne Ådel och Hogaktad hr Olof Nacler på Hvittlanda Bruk, sig anmält vra
sinnad att med arbete belägga ett skifferbergssträckning längs kallade Ramle
Berget, beläget i Skålleruds och Dalskogs socknar vid östra sidan av sjön
Stora Ärven och på följande hemmans ägor; Buterud, Korset, Stora Liane,
Backliane och Grönhult och som Herr Geshworne är den förste som här till hos
mig angivit, så lämnas honom här med på
begäran Frihet och tillstånd att berörda skifferbrytning med arbete och
brytning efter rätt Bergsvis belägga, dock utan förfång för andras bättre
rätt.
Herr Geshworne åligger att med aldra först genom 2ne goda män tillsäga
innehavarna av jordägerätten hvilka böra inom två månader efter de blivit
tillsagda sig tydligen och utan förbehåll sig yttra om de in arbetet sina jordägarandelar
tillgodo njuta.
Till följe av Kungl. Uymålsförordnande, åligger det även Herr Geshwornern,
att inom en månad härefter låta detta mitt tillståndsbrev av predikstolarna
i Skålleruds och Dalskogs socknar uppläsas och bevis däröver, av prästerskapets
annamma samt inom sex veckors arbete och brytning på det angivna berget företaga
och det så vida detta mitt tillståndsbrev vill njutas till godo”
Philipstad den 16 aug 1788. På Ämbete vägnar Gust. A. Lindholm
Skållerudsboken sid 362-363
Skållerudsboken sid 363
Bönderna på Stora Liane högg kvarnsterna på Lianefjället för att tjäna extra till sitt uppehälle. Det berättas att de 1723 erhållet 15 daler från Upperuds bruk som köpt ett par 13 grepps kvarnstenar
Skållerudsboken sid 388
Elis
Svensson skriver i sin artikel om kvarnstenshuggningen i Hembygden 1935 att
huggningen fick sin största utbredning mellan 1830 och 1870. Stenarna såldes i
stor utsträckning till Värmland.
De upplysningar som Elis Svensson ger i sin artikel är intressanta och
sammanfattas nedan:
”Så länge tillverkningen här varade såldes största delen av kvarnstenarna
till Värmland och de som körde dem dit var fryksdalingarna kända för att
vara duktiga körkarlar. En del av dem hade väl kvarnar själva, men till stor
del köpte de stenarna för att sedan sälja dem med förtjänst. Någon gång
gjordes beställningar men för dem mesta köptes vad som fanns färdigt. De
hade kört malm under vintern och gjorde sedan en färd till Dalsland efter
kvarnstenar. Slädarna som de använde var samma som till malmen och hade formen
som ett strykjärn.
Stenen surrades fast på släden med en järnkätting genom stenens mitt hål.
Skållerudsboken sid 363-364
|
Länkar: |
|||
| Text: | Christer Johansson |
2003-10-26 | |
| Foto: | Christer Johansson, | ||